Allt slår tillbaka

Mina skor har börjat knarra. Något alldeles vansinnigt. Eller snarare gnissla. Det hörs i hela korridoren när jag travar fram och tillbaka till kaffeapparaten: iihh-eeeeh, iihh-eeeeh.

Undrar om det är någon form av smitta?

Rädsla för att åldras

Det här inlägget har ingenting med min nyliga födelsedag att göra, utan med eftermiddagens och kvällens förehavanden. Var och åt middag med några goda vänner ikväll. (Mycket mycket trevlig kväll för övrigt) Men hur det nu var kom samtalet plötsligt in på skönhetsoperationer. En av vännerna är i läkemedelesbranschen så hon har lite koll på läget, vad som är hett och så. Och plötsligt var vi inne på botox, alla möjligheter som fanns. Alla skavanker som kan slätas över och alla tecken på åldrande som kan jämnas ut. Och jag frågar mig själv, vad hände med "åldras med värdighet"?

När jag är fyrtio så hoppas jag att jag, med eller utan rynkor, är vacker. Jag hoppas att jag inte behöver ha fyllt ut mina naturliga drag med salt- eller plastlösningar, att jag kan vara stolt över den jag är och hur jag ser ut istället för att fundera över hur jag kan återkalla ålderstecknen och få till den perfekta ungdomliga hyn. Visst, jag håller på att få en rynka mellan ögonbrynen. Det är för att jag drar ihop dem när jag tänker, men så gör jag. Och visst, jag kommer säkert få skrattrynkor. Det kan jag leva med.

Emma Hamberg hade en sjukt bra krönika i City idag, om hur ovärdigt det är att förändra sin kropp så att man tappar i funktionalitet. Hon skrev om naglar som var för långa för att skriva med, möglande hårförlängingar, klackar man inte kan gå i och botoxleenden man inte kan le med. För vem ska vi egentligen göra oss vackra? Blir vi verkligen lyckligare av allt det här? Jag har all respekt för folk som väljer att göra ingrepp, jag har flera vänner som har gjort det. Men hennes poäng var att dessa åtgärder för att göra oss vackrare bara begränsar oss, och snarare hindrar oss från att vara oss själva, och därmed från att vara vackra.

Önskelista

Nu är det inte alls lång tid kvar, och verkligen dags att skriva önskelista!

1. Ny mixer
2. Brödrost
3. Citruspress
4. Intressant bok
5. Lasagneform (rektangulär!!)
6. Avlång brödform
7. Knivslip!

Hm...väldigt mycket vuxenprylar. Vad sjutton fyller jag egentligen??

Frugan då?

Idag börjar rättegången mot Josef Fritzl, snubben som låste in sin dotter i källaren. De senaste dagarna har tidningarna haft repris på alla artiklar för att påminna oss om det abnormt sjuka fallet. Jag undrar fortfarande: vad gjorde hans fru under alla dessa år? Min första tanke var att hon inte visste något, att hennes dotter en dag bara försvann för henne. I tidningarna skrivs det att hon var ovetande om alltihop. Men sen, alla barnen som plötsligt dyker upp? Hur kan hon inte ha märkt något? Eller så har hon vetat hela tiden och är i så fall lika sjuk som sin man . Vilken normal kvinna tycker det är ok att ens snubbe spärrar in den gemensamma dottern i källaren varpå han våldtar henne i 24 års tid och som om det inte vore nog skapar en hel liten familj ovan jord av de barn dottern föder? Inget av alternativen låter riktigt klokt. Men visst, det är inte klokt någonstans det här fallet.

Menlösa mars

Jag har aldrig trott mig vara beroende av sol, men när jag idag på morgonen kom ut ur tunneln vid thorildsplan och insåg att solen försvunnit för dagen blev jag hopplöst nedstämd. Utan solen är marsvärlden så fruktansvärt färglös. Himlen är grå, isslasket är grått, husen är grå och till och med människorna på perrongen ser grå och menlösa ut. Inom mig hör jag Görels ”grott grott grott” upprepas på klingande göteborgska. ”Grått är ingen färg, grått finns inte”. Och likt ”bosse-tosse” står jag och trampar på stället, vet varken in eller ut, alldeles handlingsförlamad av bristen på intryck från omvärlden.

Nu räcker det, nu vill jag ha vår och sol och färg och liv!

Killen med skorna

På fikarasten igår snackade vi om hur lång tid det tar att lära sig känna igen fotstegen i korridoren, det var en som upplevde det som ett problem att en nyinflyttad på avdelningen lät exakt likadant som en "äldre" och därför blev anledning till ihopblandning. Jag har inte varit här särskilt länge, snart två veckor och har precis börjat lära mig att känna igen rösterna.

Men det är ett par skor som jag inte har kunnat undgå att lära mig och det är killen som bor vägg i vägg med mig. Jag lade märke till det redan första dan - hans skor knarrar något så enormt! Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva ljudet, men det är som en blandning av när man går på våt gummi med ett par nya stövlar och när man går barfota i potatismjöl. Undrar om jag kan ta upp det med honom? "Ursäkta men dina skor...alltså jag har lite svårt att höra mina inspelade intervjuer när du går runt i korridoren" Eller om jag ska ta det direkt med hans fru, han ser lite ut som en sån. Eller det kanske är smidigare att köpa ett par nya skor som en anonym present.

Över stadens vatten

Varje morgon tillbringar jag 41 minuter på samma tunnelbana. Hopplöst tråkigt, kan tyckas. Men under de 41 minuterna hinner jag passera inte mindre än fyra broar över vatten! Länge har skanstullsbron varit min favorit eftersom man så väl ser årstiden återspeglas i skogen på årstasidan. Men nu i vintertider vinner tranebergsbron stort. Vissa dagar har snön legat som en mjuk matta på isen mellan västra skogen och minneberg. Idag hade mattan en stor silverblank reva som perfekt återgav husen på västra skogens sida. Vansinnigt vackert! Och i isen på karlbergskanalen är det alltid roliga konstiga mönster.

En av favoritbroarna är ändå bron mellan alvik och stora mossen, trots att den inte går över vatten. Skramlandet, gnisslet, den låga farten, den tvära kurvan och bilarna nedanför - allt tillsammans gör att jag får känslan av att sitta i ett bergodalbanetåg, alldeles innan man åker uppför branten. Det är alltid med barnslig besvikelse jag registrerar att tåget stannar i stora mossen och inte susar upp för något abrahams berg.

Mittiveckan

Onsdagstrött. Den här veckan har jag verkligen varit extremt måndagstrött och tisdagstrött. Och nu alltså även onsdag. Varför ska just måndagar vara reserverade för att vara hopplöst efter och tjock i skallen? Idag är en sån dag när mailet man behöver aldrig dyker upp i inkorgen, när alla man försöker ringa är på tjänsteärende, när folk reser sig just när man kommer in i fikarummet, när man tittar på röran på skrivbordet men inte kan se vad man behöver göra men inte heller orkar städa. En helt hopplös dag helt enkelt.

Nåja, om ett par timmar får man i alla fall stänga ner för en öl på mallan. Och därmed göra sig oproduktiv även imorgon...

Ett och ett halvt års undran är över...

När jag flyttade in i min lägenhet fick jag en liten hemlig papperspåse full med nycklar, varav minst två tvättstugenycklar, en cykelförrrådsnyckel och en nyckel med tillhörande bokningscylinder. Ända sedan dess har jag försökt reda ut vart dessa nycklar passar, jag har ringt husvärden, jag har rignt före detta husvärden, jag har ringt hyresgästkontoret, jag har gått runt i kvarteret och lekt inbrottstjuv och testat alla nycklar i alla dörrar jag ser. Utan framgång. När jag nu träffade familjebostäder igår kväll passade jag på att fråga dem. "Jo, men det finns väl i ditt hus. I källaren, direkt till höger." Inte en chans tänkte jag. Gick ändå hem, in i källaren. Jo där finns ju en dörr - men det står "el" på den? Testar ändå, portnyckeln funkar...och voila! Ett "cykelförråd"! Ett elskåp som täcker ena väggen, en fettavskiljare och emellan dessa utrymme för en fyra-fem cyklar. Tack familjebostäder!

Idag ska dom ringa och informera om tvättstugenycklarna också. Eventuellt. Undrar om jag ska informera dem om att det står en fettavskiljare i förrådet. Tror jag ska det.

För övrigt - hur trött får man vara på en tisdag??

Norsk jazzkväll

Klockren kväll på Glenn Miller ikväll! Musslor, vitt vin och Heidi Skjaerve med band. Vilka visade sig bestå av en liten bräcklig gravid norska och fyra killar i lusekofta. Vi var väl lite svalt intresserade innan, jag och min jazzvän, men det förbyttes snart i fascination. Den bräckliga norskan visade sig ha en helt otroligt stark röst, och bandets lusekoftor åkte snart av till följd av den trånga och välfyllda lokalen och intensiteten i musiken. Vilken grej! Vilken musik, vilken inlevelse, vilken talang! Allra mest imponerade trummisen, som under ett flera minuter långt solo bearbetade alla sina åtta slagverk med pinnar, penslar, kulor - till slut trodde man att trumsetet skulle flyga iväg med honom. Killen på bas låg inte långt efter, jag hade inte blivit förvånad om hans instrument hade fått utlösning mitt under spelningen. Men bäst av alla var ändå Heidi. Wow, vad den tjejen kunde använda sin röst - jag har aldrig hört någon waila ikapp med en sax förut. Kommer det här gänget tillbaka till Sverige ska jag absolut ta tillfället att höra dem igen.

För övrigt är GM ett toppenställe, familjärt, charmigt, hemtrevligt, mysjazzig inredning, god mat. Lite trångt, men va sjutton, det ska inte vara större.

Printed in Korea

Såhär, va. Jag tycker den här diktafonen som jag använder är väldigt bra. Den har bra ljudupptagning, den är liten och smidig och fin och alla kablar finns med och funkar som dom ska, det gör inget att apparaten är made in Korea. MEN VARFÖR VAR DOM TVUNGNA ATT TRYCKA BRUKSANVISNINGEN I KOREA OCKSÅ??? För det första - man trycker inte en hel liten bok med bara versaler. För det andra, tredje, fjärde och femte - vaa?? "mode menu is consist of below mode"? "if set up this function, the default level is on at the level after turn on"? Aaahhrgg!

Apropå diktafoner och intervuer och så, jag måste säga att jag uppskattar när folk håller sig kortfattade! Tydligt fokus, målinriktade och sytematiska, sånt gillar jag. Två av tre intervjuer med HR-människor nu har dragit ut på tiden för att det har varit lite som att vrida på en kran, börjar dom väl prata så går det inte att få stopp på det. Men den tredje, gu bevare henne, skulle resa till Australien imorgon, och var sådär lite lagom stressad. Vilket besparar mig typ fyra timmars renskrivning!

Tro nu inte att jag inte tycker om HR-människor, för det gör jag! Alla jag har träffat är skitatrevliga! Har några gånger spontant hängt på folk jag inte känner på lunchen, för att dom kommer och knackar på och frågar om man vill käka. Så i måndags fick jag två nya kompisar i korridoren, Lars och Ingrid. Lars tog upp mig till ledningens våning imorse för att presentera mig på frukostfikat. Och lilla rara Ingrid tog med mig på lunch med tjejligan idag. Det blir bättre och bättre för varje dag, även med teknikkrångel....

Fettis-onsdag?

Onsdagen är den nya tisdagen. Att käka semlor på tisdagar är sååå 2008. Idag samlades jag och Emil och Emils polare Daniel för att inviga Emils nya kök i Järla med semmelbak. Det gick bra! Fast jag var lite tveksam till baktermometern, varför inte känna med fingret bara? Och hallå vaddå 52 grader?Nåja, bullarna verkade jäsa i alla fall, och såhär fina blev dom när dom var klara!

Studiebesök på studentbacken

Oguzhan bjöd på middag i sitt korridorskök. Turkish delight. Korridoren hade ett märkligt uppehållsrum, som var lite som att kliva ner i underlandet!

Söndagspromenaden

I dag var vi ute och knatade, min bror och jag. Ett varv runt Källtorpssjön vilket visade sig vara alldeles lagom långt för en bakispromenad. Vi tänkte gå till Nackamastarna för dom såg ut att ligga så nära, men vi gick och vi gick och dom kom på nåt mystiskt sätt bara längre och längre bort. Såhär fin var sjön med allt smältvatten på (fast folk åkte skridskor som galningar iallafall, fattar inte hur dom vågade.)

Vi hittade också en massa ställen med frusen gucka som jag antar skulle föreställa is men det såg mest ut som fruset snor... och sen hittade vi ett ställe med en massa fällda träd, det såg ut som att det hade varit bävrar och käkat på dom. Coolt. Jag har aldrig sett en bäver.