Önskelista

Nu är det inte alls lång tid kvar, och verkligen dags att skriva önskelista!

1. Ny mixer
2. Brödrost
3. Citruspress
4. Intressant bok
5. Lasagneform (rektangulär!!)
6. Avlång brödform
7. Knivslip!

Hm...väldigt mycket vuxenprylar. Vad sjutton fyller jag egentligen??

Frugan då?

Idag börjar rättegången mot Josef Fritzl, snubben som låste in sin dotter i källaren. De senaste dagarna har tidningarna haft repris på alla artiklar för att påminna oss om det abnormt sjuka fallet. Jag undrar fortfarande: vad gjorde hans fru under alla dessa år? Min första tanke var att hon inte visste något, att hennes dotter en dag bara försvann för henne. I tidningarna skrivs det att hon var ovetande om alltihop. Men sen, alla barnen som plötsligt dyker upp? Hur kan hon inte ha märkt något? Eller så har hon vetat hela tiden och är i så fall lika sjuk som sin man . Vilken normal kvinna tycker det är ok att ens snubbe spärrar in den gemensamma dottern i källaren varpå han våldtar henne i 24 års tid och som om det inte vore nog skapar en hel liten familj ovan jord av de barn dottern föder? Inget av alternativen låter riktigt klokt. Men visst, det är inte klokt någonstans det här fallet.

Menlösa mars

Jag har aldrig trott mig vara beroende av sol, men när jag idag på morgonen kom ut ur tunneln vid thorildsplan och insåg att solen försvunnit för dagen blev jag hopplöst nedstämd. Utan solen är marsvärlden så fruktansvärt färglös. Himlen är grå, isslasket är grått, husen är grå och till och med människorna på perrongen ser grå och menlösa ut. Inom mig hör jag Görels ”grott grott grott” upprepas på klingande göteborgska. ”Grått är ingen färg, grått finns inte”. Och likt ”bosse-tosse” står jag och trampar på stället, vet varken in eller ut, alldeles handlingsförlamad av bristen på intryck från omvärlden.

Nu räcker det, nu vill jag ha vår och sol och färg och liv!

Killen med skorna

På fikarasten igår snackade vi om hur lång tid det tar att lära sig känna igen fotstegen i korridoren, det var en som upplevde det som ett problem att en nyinflyttad på avdelningen lät exakt likadant som en "äldre" och därför blev anledning till ihopblandning. Jag har inte varit här särskilt länge, snart två veckor och har precis börjat lära mig att känna igen rösterna.

Men det är ett par skor som jag inte har kunnat undgå att lära mig och det är killen som bor vägg i vägg med mig. Jag lade märke till det redan första dan - hans skor knarrar något så enormt! Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva ljudet, men det är som en blandning av när man går på våt gummi med ett par nya stövlar och när man går barfota i potatismjöl. Undrar om jag kan ta upp det med honom? "Ursäkta men dina skor...alltså jag har lite svårt att höra mina inspelade intervjuer när du går runt i korridoren" Eller om jag ska ta det direkt med hans fru, han ser lite ut som en sån. Eller det kanske är smidigare att köpa ett par nya skor som en anonym present.

Över stadens vatten

Varje morgon tillbringar jag 41 minuter på samma tunnelbana. Hopplöst tråkigt, kan tyckas. Men under de 41 minuterna hinner jag passera inte mindre än fyra broar över vatten! Länge har skanstullsbron varit min favorit eftersom man så väl ser årstiden återspeglas i skogen på årstasidan. Men nu i vintertider vinner tranebergsbron stort. Vissa dagar har snön legat som en mjuk matta på isen mellan västra skogen och minneberg. Idag hade mattan en stor silverblank reva som perfekt återgav husen på västra skogens sida. Vansinnigt vackert! Och i isen på karlbergskanalen är det alltid roliga konstiga mönster.

En av favoritbroarna är ändå bron mellan alvik och stora mossen, trots att den inte går över vatten. Skramlandet, gnisslet, den låga farten, den tvära kurvan och bilarna nedanför - allt tillsammans gör att jag får känslan av att sitta i ett bergodalbanetåg, alldeles innan man åker uppför branten. Det är alltid med barnslig besvikelse jag registrerar att tåget stannar i stora mossen och inte susar upp för något abrahams berg.

Mittiveckan

Onsdagstrött. Den här veckan har jag verkligen varit extremt måndagstrött och tisdagstrött. Och nu alltså även onsdag. Varför ska just måndagar vara reserverade för att vara hopplöst efter och tjock i skallen? Idag är en sån dag när mailet man behöver aldrig dyker upp i inkorgen, när alla man försöker ringa är på tjänsteärende, när folk reser sig just när man kommer in i fikarummet, när man tittar på röran på skrivbordet men inte kan se vad man behöver göra men inte heller orkar städa. En helt hopplös dag helt enkelt.

Nåja, om ett par timmar får man i alla fall stänga ner för en öl på mallan. Och därmed göra sig oproduktiv även imorgon...

Ett och ett halvt års undran är över...

När jag flyttade in i min lägenhet fick jag en liten hemlig papperspåse full med nycklar, varav minst två tvättstugenycklar, en cykelförrrådsnyckel och en nyckel med tillhörande bokningscylinder. Ända sedan dess har jag försökt reda ut vart dessa nycklar passar, jag har ringt husvärden, jag har rignt före detta husvärden, jag har ringt hyresgästkontoret, jag har gått runt i kvarteret och lekt inbrottstjuv och testat alla nycklar i alla dörrar jag ser. Utan framgång. När jag nu träffade familjebostäder igår kväll passade jag på att fråga dem. "Jo, men det finns väl i ditt hus. I källaren, direkt till höger." Inte en chans tänkte jag. Gick ändå hem, in i källaren. Jo där finns ju en dörr - men det står "el" på den? Testar ändå, portnyckeln funkar...och voila! Ett "cykelförråd"! Ett elskåp som täcker ena väggen, en fettavskiljare och emellan dessa utrymme för en fyra-fem cyklar. Tack familjebostäder!

Idag ska dom ringa och informera om tvättstugenycklarna också. Eventuellt. Undrar om jag ska informera dem om att det står en fettavskiljare i förrådet. Tror jag ska det.

För övrigt - hur trött får man vara på en tisdag??