Rädsla för att åldras

Det här inlägget har ingenting med min nyliga födelsedag att göra, utan med eftermiddagens och kvällens förehavanden. Var och åt middag med några goda vänner ikväll. (Mycket mycket trevlig kväll för övrigt) Men hur det nu var kom samtalet plötsligt in på skönhetsoperationer. En av vännerna är i läkemedelesbranschen så hon har lite koll på läget, vad som är hett och så. Och plötsligt var vi inne på botox, alla möjligheter som fanns. Alla skavanker som kan slätas över och alla tecken på åldrande som kan jämnas ut. Och jag frågar mig själv, vad hände med "åldras med värdighet"?

När jag är fyrtio så hoppas jag att jag, med eller utan rynkor, är vacker. Jag hoppas att jag inte behöver ha fyllt ut mina naturliga drag med salt- eller plastlösningar, att jag kan vara stolt över den jag är och hur jag ser ut istället för att fundera över hur jag kan återkalla ålderstecknen och få till den perfekta ungdomliga hyn. Visst, jag håller på att få en rynka mellan ögonbrynen. Det är för att jag drar ihop dem när jag tänker, men så gör jag. Och visst, jag kommer säkert få skrattrynkor. Det kan jag leva med.

Emma Hamberg hade en sjukt bra krönika i City idag, om hur ovärdigt det är att förändra sin kropp så att man tappar i funktionalitet. Hon skrev om naglar som var för långa för att skriva med, möglande hårförlängingar, klackar man inte kan gå i och botoxleenden man inte kan le med. För vem ska vi egentligen göra oss vackra? Blir vi verkligen lyckligare av allt det här? Jag har all respekt för folk som väljer att göra ingrepp, jag har flera vänner som har gjort det. Men hennes poäng var att dessa åtgärder för att göra oss vackrare bara begränsar oss, och snarare hindrar oss från att vara oss själva, och därmed från att vara vackra.